patetisk men glad
visst är det jobbigt att känna på ett sätt men tänka på ett annat. förnuftigt och riktigt vet man hur det ska vara, vad man borde göra. Det är jobbigt när hjärtat säger tvärtom vad hjärnan vill. Fast kanske är det tvärtom. Det kanske är hjärnan och all logik som är jobbig. Borde inte hjärtat alltid ha rätt?
(o)lustigt.
störde mig på allt men jag vill omfamna.
otroligt egoistiskt men jag saknar.
Idag vaknade jag av att jag hade verklig ångest i hela kroppen. Hade en mardröm och mådde verkligen riktigt dåligt när jag tillslut lyckades vakna upp ur den. Riktigt obehaglig känsla, som tur var skulle jag gå upp en kvart senare så jag slapp somna om. Usch, jag får fortfarande obehagskänslor när jag tänker på hur det kändes i kroppen. Sådär alldeles stelt och krampaktigt över bröstet. Känslan när du är livrädd.
otroligt egoistiskt men jag saknar.
Idag vaknade jag av att jag hade verklig ångest i hela kroppen. Hade en mardröm och mådde verkligen riktigt dåligt när jag tillslut lyckades vakna upp ur den. Riktigt obehaglig känsla, som tur var skulle jag gå upp en kvart senare så jag slapp somna om. Usch, jag får fortfarande obehagskänslor när jag tänker på hur det kändes i kroppen. Sådär alldeles stelt och krampaktigt över bröstet. Känslan när du är livrädd.
jag vet inte om det är rätt.
häfta mellan fingrarna men jag skriver emo-låtar. humörfällor och huvudvärk. det sticker i mina ögon jag fryser om mina bara armar.
blir så glad och det går så bra för alla. ändå känns det som vid hemlängtan. som på Stone när Alan frågar hur jag mår och det räcker. det räcker för att det ska snurra, snurra, snurra. greppa handfatet och fyllas upp till kanten. rinna över och inte sluta.
och som när jag ler lite extra för att verkligen känna mig glad. som när jag tar chansen till nikotinkick på kontoret när den erbjuds. när illamående och huvudvärk blir till en del av alla förvridna och tomma känslor. när jag faktiskt säger ifrån men det ändå inte känns bättre efteråt.
kanske är det dags för nått annat när jag slutar på noll.
blir så glad och det går så bra för alla. ändå känns det som vid hemlängtan. som på Stone när Alan frågar hur jag mår och det räcker. det räcker för att det ska snurra, snurra, snurra. greppa handfatet och fyllas upp till kanten. rinna över och inte sluta.
och som när jag ler lite extra för att verkligen känna mig glad. som när jag tar chansen till nikotinkick på kontoret när den erbjuds. när illamående och huvudvärk blir till en del av alla förvridna och tomma känslor. när jag faktiskt säger ifrån men det ändå inte känns bättre efteråt.
kanske är det dags för nått annat när jag slutar på noll.
