Only for you My Dear

efter dagar av stiltje. lyckliga lördagen.
så underbar kväll med min underbara sofiz. vi är för underbara. att du igår sedan kämpade med en omöjlig uppgift (som jag visste du skulle klara). jag refererade många gånger till ett praktexempel (en god vän jag skickat oräkneliga uppsatser till sent om nätterna) för att kanske mestadels övertyga mig själv. strunt samma. du klarade det. men ironin i att du hade till på torsdag på dig, det är vad som får mitt hjärta att brista. dels av lidelse men, för att undvika lögnen, mest av glädje och skratt. för jag finner situationen lika rolig som vägen dit. känslor lika omtumlande som min vardag (och jag går inte ens i skolan längre). fast visst kände jag att övertyglesen av att lyckas hela tiden fanns där hos dig, jämsides med sanningen.

men minns också känslan av utlopp, bekräftelse och bara millimetern över gränsen. ha! jag somnade nästan för nöjd. att sedan vakna och känna sig lagom, lagom i själen. sedan var det alla små detaljer. som telefonsamtal, som får mig att skratta i själen. nej inte själen. det vore att ta i. men någonstans ljuder fnitter. sedan måste nämnas min bussfärd. då skratta jag så mycket, fyfan!



samt vad jag glömde att nämna. jag svalde min "stolthet". och för ett tag släppte all aggression och utbyttes av en omfamning. ett; hej! jag älskar faktiskt dig.